Det var en tant som nästan varje dag brukade promenera med sin rullator. Hon tog sig fram med korta korta men mycket bestämda och taktfasta steg. Vi roades av att se henne skynda förbi utan något egentligt mål. Hon var alltid ensam, och en dag -idag- gick hon bara rakt ut i gatan och blev överkörd. Det var för halt för att bilen skulle hinna stanna och den körde för många kilometer över hastighetsgränsen för att hon skulle överleva.
Får denna skräckbild nu: att bli gammal och ensam.
Jag undrar om hon gick ut i gatan med flit?
*roar sig med att titta ut genom fönstret på trafikkaos*
"Det är ju som på TV"
*traumatiserad så måste dra dåliga skämt*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar