Detta inlägg var bara för urfuckat för att ligga och skramla i mitt utkast. Skrivet för ca ett år sedan. Alltså läs och njut/förskräcks/whatever!
Okej, sagostund.
En gång bröt jag benet och hamnade på sjukhus, där jag råkade överdosera lustgas. Jag sögs bakåt, tuppade av och började hallucinera. Allt var svart. Jag var död. Jag kände bara den hissnande känslan av att sugas bort från sin egen existens. Jag var alltså helt övertygad om att jag var död, det var verkligare än en dröm, verkligare än det vi kallar verkilgheten. Och i denna overkliga verklighet – nu leker jag bara med ord- uppenbarades en kvinna, en man och ett barn, de skrattade åt mig. Hånskrattade. Hur kunde jag vara så dum? Att jag allvarligt trodde på min egen existens? Att jag på riktigt trodde universum var något verkligt? j
Jag fick inse den smärtsamma sanningen att allt bara var ett dåligt skämt. Hela universum. Ett dåligt skämt.
Sedan böjde sig mannen fram och drog bort det vi kallar ”liv” från trakten runt min navel, precis som när man drar proppen ur ett badkar. Jag började återigen sugas bakåt, och de sista jag såg innan min upplösning var hans blinkning. HAN BLINKADE! Ingenting jag någonsin upplevt har varit värre än den blinkningen som var så obeskrivligt fylld av illvilja och skadeglädje.
Lyckligtvis vaknade jag upp i sjukhussängen igen. Droger är trots allt bara droger. Och här tycker jag absolut att ni ska lyssna på Kent sjukhus.
Jag vaknar i en sal, på ett skuggigt sjukhus står en kvinna
vid min säng som blekt sina tänder en grad för hårt
Hon smeker min kind varligt med en hand konstgjord som dockors
Rynkfri, ringlös, målad, tung och febervarm
Jag ska inte citera hela låten, faktiskt hatar jag när folk citerar låttexter, men;
När man äntligen kan se vem som drar i alla trådar
Så blir man aldrig rädd mer
När man äntligen kan se alla kejsare stå nakna
Så vänder allt igen
Allt vänder om igen
Jag går ensam in i ljuset
Veckorna efteråt – som faktiskt råkar inträffa med dagarna vi lever nu- skulle man kunna säga jag var frälst, jag kände mig återfödd, eller möjligtvis återupplivad. Jag hade en andra chans. Men allting bleknar, man kommer på bättre tankar, får nya intryck och ärligt talat är det inte kul att gå omkring och tro att inget existerar. Så jag glömde snart bort min lilla sjukhusincident.
Fast...
När alla andra tar lustgas storknar de av skratt, de har kul, det är party. Men om jag tar lustgas hör jag förvisso skratten runt mig, jag hör mig själv skratta. Men det är inga lyckliga skratt, de är krampartade, förtvivlade hånskratt. Återigen drabbas jag av den sugande känslan, och för att använda riktigt äckliga uttryck så krackelerar universum runt mig, och jag ser sprickorna i fasaden.
Men sen avtar lustgasens effekt, elektronerna fortsätter med sitt sedvanliga surrande, festen fortsätter. Droger är -fortfarande- trots allt bara droger. De är inget som kan rubba verkligheten.
Nej, vad som verkligen får mig att freaka ur är de märkliga ticks jag drabbats av, mina blinkningar till både höger och vänster, till både vänner och potentiella våldtäktsmän. För jag har precis insett att det var den 12 juni för tre år sedan som jag bröt mitt ben, precis samma datum som mina nuvarande blinkningar började. Precis samma datum som ett fantasifoster i mitt huvud blinkat mig ett sista hånfullt farväl.
Så står jag framför spegeln, borstar tänderna och blinkar till mig själv, försöker inse det komiska med det hela, ironin. Då kommer min bror instapplande, med stora mörka ögon, till synes okontaktbar. Jag försöker prata med honom, men han svamlar bara. Jag tror att han måste gå i sömnen, men ändå finns det något skrämt, skärrat och medvetet som säger att han inte sover. Han går och lägger sig i fosterställning på golvet. Jag försöker förgäves bevisa för honom att det finns en skillnad mellan dröm och verklighet, en skillnad som jag -tro det eller ej- alltid har haft väldigt lätt att uppfatta. Jag kan till exempel vakna upp från en hemsk mardröm, inse att det bara var en dröm och sedan somna om direkt som om inget har hänt.
Hur som helst väcker jag experten mamma som får ta hand om det hela, medan jag lugnar ner mig med ett glas vatten och kollar på några avsnitt av OC istället.
Så vad skulle kunna göra denna historia konstigare undrar ni? Jo detta:
www.thisman.orgMannen liknar min jävla blinkande lieman/gud lite för mycket för att allt skall kännas sådär mysigt och regnbåsgskimrande.
Men nu är det ju så att:
Jag kan ha hittat på hela berättelsen bara för att jag inte har något bättre för mig.
Detta är en förklaring till varför jag verkligen aldrig i hela mitt liv kommer ta ”riktiga” droger.
Allt bara är ett dåligt skämt.