Det är fan kaos med mig alltså. Man förlorar greppet om sig
själv på denna båt. Igår var det personalbyte och han som blev min nya kollega
pratar på exakt samma vridna sätt som den förra jag jobbade med. Pratar nu
någon sorts blandning av bög-stockholmska, finlandssvenska och den lokala
taxfree jargongen. Kan vara det
vidrigaste språkbruket någonsin.
Har så lätt till kraftiga känslostormar också. Jag och den
snygga asiatbruden (alla brudar i taxfreen är skitheta, får
mindrevärdeskomplex) satt och asgarva åt ingenting i tio minuter. Ni vet sådär
att man inte kan sluta. Men alltid på morgonen när vi spelar sorgsna och
smöriga kärleksballader -för att vara lite smoooth mot alla som är bakis- så
börjar jag nästan gråta pga saknar min pojkvän. Även när pensionärer kommer och
frågar jättegulliga frågor börjar jag nästan gråta. Alltså älskar pensionärer.
På vardagar är det följande klientel vi har på båten: pensionärer,
utvecklingsstörda, hemlösa. Kan inte fatta att jag kommer hem imorgon. Sjukt. Vad
händer ens i Stockholm? Finns det?
hahaha
SvaraRadera