Den handlade om militärdiktaturen i Burma, och försöken till frigörelse ifrån den under årtiondena. Invävt i ett familjeporträtt. Guuuud vad högtravande detta låter. Jag säger ju att man inte skall skriva om film. Den var hur som sjukt rörande och perfekt avvägd, det blev aldrig ”för mycket” men grät ändå ca 4gr under filmen. Samt att den var vackert filmad. Direkt efteråt kände jag att jag ville sätta in alla mina pengar på kontot ”free Burma” om ett sådant konto finns, och om det skulle hjälpa, vilket jag betvivlar. Känner även att det är löjligt att jag volontärarbetar för en filmfestival istället för typ mänskliga rättigheter. Aldrig räcker man till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar