En gång i tiden då jorden fortfarande var platt befolkade fyrbenta människor dess yta. De hade två par armar, och med två ansikten på varsin sida av det stora huvudet kunde de se allting som hände runt dem.
Några såg ut som två män fastlimmade med varandra rygg mot rygg. De kallades solens söner.
Andra såg ut som två sammansvetsade kvinnor. De kallades jordens döttrar.
Månens barn var däremot hälften jord hälften sol, hälften dotter hälften son.
Men så en dag blev gudarna rädda för människornas styrka och Tor sa ”Jag ska förgöra dem med min hammare precis som jag tillintetgjorde jättarna”. Zeus hade dock en bättre idé ”låt mig klyva dem i två, då blir de bara hälften så mäktiga, precis som när jag tog bort valarnas ben så att de inte längre kunde gå på torra land”.
Så gudarna plockade upp några dammiga gamla blixtar som de sedan slängde ner mot jorden. En storm med aldrig tidigare skådad styrka bröt ut och alla solens-, jordens- och månens barn blev kluvna mitt i tu.
Dagen efter stormen låg människorna med uppslitna ryggar och förblödde. Hoppet verkade vara ute när en bortglömd indisk flodgud sydde ihop såren till ett litet hål i magen. Hålet fick vara kvar för att påminna oss om att vi blir straffade med en ny blixtorm om vi inte beter oss, och då får vi hoppa omkring med ett ben, betraktande världen med endast ett öga.
Allt sedan dess har människor försökt slå sig samman igen i så kallade samlag. Men hittills har ingen lyckats. För sprickan från blixten gick rakt igenom våra hjärtan.
SLUUUUUUUUUT!!
Detta var alltså vad jag skrev istället för att plugga. Oh well. JAG PISSAR PÅ SKOLAN. Skulle kunna göra historian lite fylligare och sedan illustrera den, det skulle vara ett bra projektarbete, har till och med med mitt flummiga ämne "typ kvinligt, manligt och kroppen" att göra. Ska tänka på saken. Inte helt onödigt alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar